Förlåt för att det stått tomt här i bloggen och att jag inte svarat på kommentarer. Aria är bortrest, så hon bär ingen skuld. Det är mitt fel. Jag har egentligen inte någon riktig koll på vad som händer. Den senaste veckan har jag: 

 

 endast ätit när mina föräldrar varit med

 

 ljugit precis som förr

 

 skolkat för att promenera och köpa lightläsk

 

 bytt ut frukostar och luncher till cola light 

 

 räknat kalorier precis som förr 

 

 promenerat en mil i storm och spöregn

 

köpt tröjor i storlek XXL för att kunna gömma mig

 

tuggat flera paket sockerfria tuggummin 

 

kastat en massa mat

 

Och det var länge sen jag mådde såhär bra. Jag har varit ångestfri, jag har mått bra. Livet har varit lätt att leva. Det har varit rätt så lätt att vara jag. Det är såhär det var förr. Det är såhär jag vill ha det. 

 

Men samtidigt märker jag

 

hur jag har mörka ringar under ögonen

 

hur jag är svimfärdig efter att ha gått upp för trappan

 

hur mycket jag fryser

 

hur ofta det svartnar framför ögonen, hur ofta det är snurrigt

 

Men på något sätt hör det till. Och jag vet att jag kommer att fortsätta. För att slippa ångesten är så skönt. Det är ju såhär jag vill ha det. 

 

 

Ändå har jag en tanke, längst bak i huvudet. En tanke som berättar för mig att det är fel. Att det är fel att jag kan må bra när jag inte äter. Jag känner mig glad, det är lätt att leva. Men jag kan inte gömma mig bakom det här. Jag packar undan alla känslor, all ångest och allt det som gör mig ledsen, och jag tar ut det över ätandet. Grundfelet är inte ätandet. Jag gömmer mig bakom det. Det är läskigt att inse det. Men det gör jag bara för nån minut, sen fortsätter jag. 

 

Jag har gett upp allt som handlar om små och nyttiga luncher och mellanmål. Jag har gett upp hårdträning där jag innan laddat upp med något att äta. Det funkar inte. 

För att vara hälsosam och hurtig behöver man vara glad och motiverad. Jag kan inte driva ett hälsosamt ätande och tränande med mina sorger. 

 

De gamla vanorna kommer fortsätta, även om jag vet att det är ohållbart. Men för stunden orkar jag inte ta tag i saker och ting. Jag vill bara andas ut och må bra ett tag. Jag orkar inte vara ledsen mer. 

 

- Spencer

Jag är så jävla nära kanten. Så nära bristningsgränsen. 

 

När jag springer hem mitt i natten, med stelfrusna fingrar, men med ett ännu kallare hjärta, då kan jag inte ens gråta. Tårarna finns där bakom ögonen, nära. Gråten stockar sig i halsen. Men jag kan inte ens gråta längre. 

 

För att gråta måste man leva. 

 

Jag lever inte. 

 

Jag bara existerar. 

 

Och det vore så lätt, att inte ens göra det. 

 

För jag vill inte det här längre. 

 

Jag är så jävla nära kanten. 

 

- hon som inte är värd att kallas spencer

Irritationen över vårat never-ending-problem med bloglovin tär lite på blogg-motivationen. Eller så kanske det är problemet i kombination med en fullspäckad dag med träning och plugg - Jag är väldigt trött. Att jag börjat ha överdriven tjockis-ångest utan att ha ätit något dåligt är också jobbigt.