Jag är så jävla nära kanten. Så nära bristningsgränsen. 

 

När jag springer hem mitt i natten, med stelfrusna fingrar, men med ett ännu kallare hjärta, då kan jag inte ens gråta. Tårarna finns där bakom ögonen, nära. Gråten stockar sig i halsen. Men jag kan inte ens gråta längre. 

 

För att gråta måste man leva. 

 

Jag lever inte. 

 

Jag bara existerar. 

 

Och det vore så lätt, att inte ens göra det. 

 

För jag vill inte det här längre. 

 

Jag är så jävla nära kanten. 

 

- hon som inte är värd att kallas spencer