Jag och Spencer slutade blogga här när vi insåg att Bloglovin forfarande inte fungerade... Blogg.se vägrade som vanligt att hjälpa oss, och eftersom det kändes som att problemen blev förstora så försvann vi båda två.

 

Följare motiverar, visst är det så.

 

Men samtidigt så bryr jag mig inte så mycket, egentligen. Mina ord förändras inte för att fler läser dem. Och jag vill tro, att om en blogg är tillräckligt bra så går det att bygga upp ett läsarnätverk ändå.

 

Mitt liv har sedan sist inte rört sig varken framåt eller bakåt. Jag försöker ställa allt tillrätta, ta mig i kragen och få grepp om saker och ting. Igår laddade jag ner en kaloriräknarapp igen, något som jag inte haft på ungefär ett och ett halvt år. Egentligen så är det inte kalorierna som jag är intresserad av, utan själva bokföringen. Jag vill veta var allt äckel kommer ifrån.

 

En chokladbit där, en gigantisk portion mat där, en fika där, en smakbit där. Det blir för mycket. Och jag mår inte bra av det - något som inte bara handlar om fettet som dallrar på min mage, mina lår och mina höfter. Det handlar också om att det känns fel i hjärtat. Det känns fel i musklerna, i själen.

 

"Egentligen behöver du inte äta. Mat är bara ett beroende. Jag tror att det är bättre att vara hälsosamt hungrig än att vara en slav under sina begär, fet och fången."

 

Och så sitter jag här en tisdagskväll i oktober och har ingen aning om hur det kunde bli såhär.

 

Mitt liv har blivit en enda härva av lösa trådar, knutar och trassel. Helt plötsligt så har jag ingen kontroll.

 

När jag mår som bäst så är jag tjejen som springer flera mil i veckan och har en fantastisk kondition. Jag är hon som får höga betyg utan att öppna skolböckerna, som aldrig missar lektioner eller prov. Som alltid håller deadlines med ungefär två minuters marginal och som äter nyttigt.

 

De gånger som jag känner mig lycklig i min tillvaro så pratar jag i telefon och skype med vänner som bor på andra platser, i andra länder. Jag skriver och jag fotograferar, dansar på fester och kommer hem klockan sju på morgonen. Jag sitter på stammisrestaurangen med mina bästa vänner och pratar om allt och alla, äter pizza och smider storslagna planer för framtiden. 

 

Den perfekta tillvaron för mig är inte omöjlig att uppnå. Den infinner sig när jag jobbar tre dagar i veckan, tar konflikter och lyssnar på mig själv. När jag känner mig trygg och stark i min egen kropp, när jag känner mig stolt och nöjd med mig själv. När jag är den jag vill vara, när jag inte tar någon skit.

 

 

Just nu är jag trasig. Jag är svullen, jag har noll kondition, jag är trött. Jag blir tjockare och tjockare för varje dag, och om det inte vore för att den där tjockheten hänger ihop med så mycket annat så hade jag nog inte brytt mig.

 

Men jag mår inte bra. Jag har ingen ork, jag känner mig lat. Jag har ingen aptit men äter ändå kopiösa mängder äckel, bara för att. Jag sover dåligt och jag är stressad.

Min resa var bra, jag spenderade en vecka med människor jag tycker massor om på olika underbara platser. Men undermålig sömn, skitmat och alkohol sätter sina spår. Jag mår inte bra. 

Jag måste börja ta hand om mig själv. Jag måste få tillbaka min kropp, mitt psyke, mitt liv.

 

No fucking excuses. 

 

 

 

 

Jag hatar hemligheter och jag hatar lögner. Jag hatar falskhet och jag hatar dolda agendor. Hej, ångest. Hur går man ner i vikt utan att kompromissa med livet, utan att bli ett psycho, utan att falla i fucking bitar?

 

Istället för att plugga så stängde jag in mig själv på mitt rum efter middagen med tårar stömmande ner för kinderna och med spotify på hög volym. Jävla föräldrar, jävla normer, jävla allt. Orkar inte mer orkar inte orkar inte orkar inte. 

Och alla som säger att jag är stark kan dra åt helvete för just nu vill jag inte vara stark. Jag vill vara utvilad, smal och lycklig. 

 

 

Godmorgon! Nu har jag sovit ut och ätit frukost. Kokt ägg, två knäckemackor med kaviar, te. Den perfekta frukosten. Igårkväll fick jag ett ryck! Tillsammans med en vän så bestämde jag att fram till jullovet så är det godisförbud som gäller! Är taggad på det. Vi börjar dock på måndag, men ändå.

 

Jag älskar sådana grejer. Vit månad, sockerfria veckor, vegetariska veckor, träningsveckor.... Jag tror att det är ett av det bästa sättem för att komma igång med bra rutiner.

 

Idag är mina mål:
Inte äta lunch. (Nån eventuell knäckemacka kanske, i och för sig?)

Inte småäta.

Dricka vatten. 

 

 

 

Jag stirrar på min spegelbild. Låter ögonen inspektera varje centimeter av mitt ansikte, hals, kropp. Mina ben, mina armar. Axlar, händer, handleder. Fötter. 

Fett. Jag är smalfet. Ett stadium där fettet inte är överväldigande och överväldigande, som de enorma kvinnorna och männen som är med i Biggest Loser och sådana program. Inte fetma, inte ens övervikt. Normalfet, hullfet. En lång kropp med muskler och stomme, men även med fett. Fett som sitter på som ett skal - ett skal som inte passar in. Ett skal som är tungt och otympligt och bara jävligt mycket i vägen.

 

Usch.

 

 

Idag har jag ätit svinmycket lunch samt en rejäl mängd godis. Promenerat och cyklat (men cykeln var tydligen inte helt lagad, så imorgon blir det buss. kul.) och skippat middag. Men vilken skillnad gör det, när man trycker i sig fem miljarder kalorier i form av snabba kolhydrater? När man äter två portioner pasta med fettig (svingod) sås och massa massa massa lösgodis? MÅSTE FÅ FUCKING KONTROLL ÖVER MITT LIV

 

Vill ha:
1. TID så att jag kan träna

2. ORK så att jag kan behålla motivation

3. STYRKA så att jag kan ta kontroll

4. Mitt liv tillbaka?

 

 

 

Inleder denna dag med grahamsgrynsgröt med äpplemos framför en av världens bästa filmer, Erin Brockowich, och en jäkla massa ångest i maggropen. Varför är man inte bara Julia Roberts, liksom? Känns som att livet varit lite mer comfy då. Snyggare och smalare, om inte annat.

 

Idag ska jag plugga och plugga och plugga. Kanske prata lite skype med Spence?

 

 

Försöker att ha is i magen och tänka att det är jag som sitter vid ratten när det gäller mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill må, vilka förutsättningar jag vill ge mig själv. Ingen annan kommer att gå ner i vikt åt mig, göra mina läxor, leva mitt liv. Jag kommer att göra det åt mig, för mig.

 

Jag har kontrollen över min egen lycka.

 

Ångesten river i magen och jag har resfeber på ett sätt som jag aldrig har haft förut. Det är som att alla mina förväntningar på livet, världen, mig själv kulminerar i den väldigt intensiva resa jag ska genomföra nästa vecka. Istället för att förbereda mina anföranden så har jag ägnat kvällen och eftermiddagen till att göra en preliminär packning (vilket är sjukt ovanligt för att vara mig) och laga min cykel som har varit trasig i två månader, vilket gett upphov till både fettansamlingar på min kropp och en väldig massa frustration.

 

Men imorgon så blir det cykla som gäller! Äntligen. Som jag längtat.

 

 

Det finns så många saker jag vill. Och kanske så är jag på väg? Kanske så kan jag komma underfund med mitt liv och leva ut de värderingar som jag brinner för samtidigt som jag förändrar mitt liv och mår bra? Det enda jag vill är att kombinera alla delar och skapa bra rutiner.

 

Idag så har mycket varit jobbigt och dåligt, men jag måste försöka se till det positiva. Måstemåstemåste.

Idag åt jag inget mellan frukost och lunch. Åt alldeles för mycket till lunch, och fick "nu-har-jag-förstört-dagen"-ångest. Svängde inom 7Eleven med några vänner efter skolan, på väg till bussen. Vi hade pratat om kärleksmums och brownies, men när jag grävde efter plånboken och gjorde mig redo att beställa så försvann suget. Istället så nappade jag åt mig en flaska pepsi max och köpte den istället. Så mycket mer värt.

 

Och sedan åt jag ris och brysselkål till middag. Inget fancy, dock gott. Så kanske är det en okej dag ändå? Ingen gånerivikt-dag, men inte heller en gåuppivikt-dag.

 

Äsch, nu ska jag spela sims glömma bort alla mina worries. Puss!

 

Den här dagens nivå:

 

Är uppblåst och svullen som en enorm elefantformad ballong. Stressad upp över öronen med mer problem än jag hinner lösa. Har varit igång non stop idag, förutom en tio minuters powernap på dagens onödigaste lektion. Har tusen och åter tusen grejer att göra idag och jag har varken tiden eller orken.

 

Äter och äter och äter och äter och blä vill inte mer. Vill bara bli tom och ren och platt och fri. Frå från fett och magont, fri från stress och ångest.

 

Bloglovin kan ta sig i röven. Seriöst, jag orkar inte mer. JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DET INTE FUNKAR? Jag har mailar Bloglovin och blogg.se, och INGEN av dem känns vid problemet. Vi har till och med freaking BYTT blogg och det funkar fortfarande inte? Och min andra blogg funkar utmärkt, inga problem där inte. 

Nu ska jag städa, packa, plugga och försöka få tag på folk som vägrar svara på mail och sms. Kul liv. 

 

"There is power in positivity!" Plz försvinn ur min åsyn.

 

 

 

Igår kom jag hem efter en långdragen kurs och stupade i säng vid tio. Var uppsvälld som en ballong, och jag misstänker att stressen håller på att fucka upp hela mitt system. Försöker vara förvånad och tänka att jag ju tar hand om mig, men nej. Jag har blivit ohälsan själv. Tränar knappt, sover knappt, äter bara skit och helt fel. Stressar sönder och proppar mig själv med tabletter och preparat som sägs ska göra allt lite lättare. Aja.

 

Helst skulle jag bara slippa äta. Äta, äta, äta. Fucking mat. Spara in den tiden, lägga den på något vettigare. Istället så äter jag jättemycket. Som en desperat åtgärd för att få mer energi, för att orka lite till. 

 

Nu har jag slängt i mig en frukost beståendes av ett kokt ägg med min älskade kaviar (lol ni skulle sett i helgen när kaviarn var slut... ragequit), ett glas mjölk och två grova knäckebröd med ost. Bra stabil mättande nyttig frukost osv.

 

Nu ska jag rusa till bussen!