Jag och Spencer slutade blogga här när vi insåg att Bloglovin forfarande inte fungerade... Blogg.se vägrade som vanligt att hjälpa oss, och eftersom det kändes som att problemen blev förstora så försvann vi båda två.

 

Följare motiverar, visst är det så.

 

Men samtidigt så bryr jag mig inte så mycket, egentligen. Mina ord förändras inte för att fler läser dem. Och jag vill tro, att om en blogg är tillräckligt bra så går det att bygga upp ett läsarnätverk ändå.

 

Mitt liv har sedan sist inte rört sig varken framåt eller bakåt. Jag försöker ställa allt tillrätta, ta mig i kragen och få grepp om saker och ting. Igår laddade jag ner en kaloriräknarapp igen, något som jag inte haft på ungefär ett och ett halvt år. Egentligen så är det inte kalorierna som jag är intresserad av, utan själva bokföringen. Jag vill veta var allt äckel kommer ifrån.

 

En chokladbit där, en gigantisk portion mat där, en fika där, en smakbit där. Det blir för mycket. Och jag mår inte bra av det - något som inte bara handlar om fettet som dallrar på min mage, mina lår och mina höfter. Det handlar också om att det känns fel i hjärtat. Det känns fel i musklerna, i själen.

 

"Egentligen behöver du inte äta. Mat är bara ett beroende. Jag tror att det är bättre att vara hälsosamt hungrig än att vara en slav under sina begär, fet och fången."

 

Och så sitter jag här en tisdagskväll i oktober och har ingen aning om hur det kunde bli såhär.

 

Mitt liv har blivit en enda härva av lösa trådar, knutar och trassel. Helt plötsligt så har jag ingen kontroll.

 

När jag mår som bäst så är jag tjejen som springer flera mil i veckan och har en fantastisk kondition. Jag är hon som får höga betyg utan att öppna skolböckerna, som aldrig missar lektioner eller prov. Som alltid håller deadlines med ungefär två minuters marginal och som äter nyttigt.

 

De gånger som jag känner mig lycklig i min tillvaro så pratar jag i telefon och skype med vänner som bor på andra platser, i andra länder. Jag skriver och jag fotograferar, dansar på fester och kommer hem klockan sju på morgonen. Jag sitter på stammisrestaurangen med mina bästa vänner och pratar om allt och alla, äter pizza och smider storslagna planer för framtiden. 

 

Den perfekta tillvaron för mig är inte omöjlig att uppnå. Den infinner sig när jag jobbar tre dagar i veckan, tar konflikter och lyssnar på mig själv. När jag känner mig trygg och stark i min egen kropp, när jag känner mig stolt och nöjd med mig själv. När jag är den jag vill vara, när jag inte tar någon skit.

 

 

Just nu är jag trasig. Jag är svullen, jag har noll kondition, jag är trött. Jag blir tjockare och tjockare för varje dag, och om det inte vore för att den där tjockheten hänger ihop med så mycket annat så hade jag nog inte brytt mig.

 

Men jag mår inte bra. Jag har ingen ork, jag känner mig lat. Jag har ingen aptit men äter ändå kopiösa mängder äckel, bara för att. Jag sover dåligt och jag är stressad.

Min resa var bra, jag spenderade en vecka med människor jag tycker massor om på olika underbara platser. Men undermålig sömn, skitmat och alkohol sätter sina spår. Jag mår inte bra. 

Jag måste börja ta hand om mig själv. Jag måste få tillbaka min kropp, mitt psyke, mitt liv.

 

No fucking excuses. 

 

 

 

Förlåt för att det stått tomt här i bloggen och att jag inte svarat på kommentarer. Aria är bortrest, så hon bär ingen skuld. Det är mitt fel. Jag har egentligen inte någon riktig koll på vad som händer. Den senaste veckan har jag: 

 

 endast ätit när mina föräldrar varit med

 

 ljugit precis som förr

 

 skolkat för att promenera och köpa lightläsk

 

 bytt ut frukostar och luncher till cola light 

 

 räknat kalorier precis som förr 

 

 promenerat en mil i storm och spöregn

 

köpt tröjor i storlek XXL för att kunna gömma mig

 

tuggat flera paket sockerfria tuggummin 

 

kastat en massa mat

 

Och det var länge sen jag mådde såhär bra. Jag har varit ångestfri, jag har mått bra. Livet har varit lätt att leva. Det har varit rätt så lätt att vara jag. Det är såhär det var förr. Det är såhär jag vill ha det. 

 

Men samtidigt märker jag

 

hur jag har mörka ringar under ögonen

 

hur jag är svimfärdig efter att ha gått upp för trappan

 

hur mycket jag fryser

 

hur ofta det svartnar framför ögonen, hur ofta det är snurrigt

 

Men på något sätt hör det till. Och jag vet att jag kommer att fortsätta. För att slippa ångesten är så skönt. Det är ju såhär jag vill ha det. 

 

 

Ändå har jag en tanke, längst bak i huvudet. En tanke som berättar för mig att det är fel. Att det är fel att jag kan må bra när jag inte äter. Jag känner mig glad, det är lätt att leva. Men jag kan inte gömma mig bakom det här. Jag packar undan alla känslor, all ångest och allt det som gör mig ledsen, och jag tar ut det över ätandet. Grundfelet är inte ätandet. Jag gömmer mig bakom det. Det är läskigt att inse det. Men det gör jag bara för nån minut, sen fortsätter jag. 

 

Jag har gett upp allt som handlar om små och nyttiga luncher och mellanmål. Jag har gett upp hårdträning där jag innan laddat upp med något att äta. Det funkar inte. 

För att vara hälsosam och hurtig behöver man vara glad och motiverad. Jag kan inte driva ett hälsosamt ätande och tränande med mina sorger. 

 

De gamla vanorna kommer fortsätta, även om jag vet att det är ohållbart. Men för stunden orkar jag inte ta tag i saker och ting. Jag vill bara andas ut och må bra ett tag. Jag orkar inte vara ledsen mer. 

 

- Spencer

Jag är så jävla nära kanten. Så nära bristningsgränsen. 

 

När jag springer hem mitt i natten, med stelfrusna fingrar, men med ett ännu kallare hjärta, då kan jag inte ens gråta. Tårarna finns där bakom ögonen, nära. Gråten stockar sig i halsen. Men jag kan inte ens gråta längre. 

 

För att gråta måste man leva. 

 

Jag lever inte. 

 

Jag bara existerar. 

 

Och det vore så lätt, att inte ens göra det. 

 

För jag vill inte det här längre. 

 

Jag är så jävla nära kanten. 

 

- hon som inte är värd att kallas spencer

 

Jag hatar hemligheter och jag hatar lögner. Jag hatar falskhet och jag hatar dolda agendor. Hej, ångest. Hur går man ner i vikt utan att kompromissa med livet, utan att bli ett psycho, utan att falla i fucking bitar?

 

Istället för att plugga så stängde jag in mig själv på mitt rum efter middagen med tårar stömmande ner för kinderna och med spotify på hög volym. Jävla föräldrar, jävla normer, jävla allt. Orkar inte mer orkar inte orkar inte orkar inte. 

Och alla som säger att jag är stark kan dra åt helvete för just nu vill jag inte vara stark. Jag vill vara utvilad, smal och lycklig. 

 

Idag har jag levt på lightläsk hela dagen och inte ätit en bit mat. Det känns bra att vara ren, att vara sval och nästan tom. Hungrig har jag inte varit tack och lov. Åt tillslut sallad till middag och nu dricker jag det sista av min cola zero. Gosh, kommer ihåg när jag drack litervis varje dag. De senaste veckorna har jag faktiskt endast druckit läsk under fredag, lördag och söndag, vilket är en förbättring. Dricker ju alltid lightläsk så har inget med kalorierna att göra, utan jag är orolig för mina tänder, hehe. 

 

 

Godmorgon! Nu har jag sovit ut och ätit frukost. Kokt ägg, två knäckemackor med kaviar, te. Den perfekta frukosten. Igårkväll fick jag ett ryck! Tillsammans med en vän så bestämde jag att fram till jullovet så är det godisförbud som gäller! Är taggad på det. Vi börjar dock på måndag, men ändå.

 

Jag älskar sådana grejer. Vit månad, sockerfria veckor, vegetariska veckor, träningsveckor.... Jag tror att det är ett av det bästa sättem för att komma igång med bra rutiner.

 

Idag är mina mål:
Inte äta lunch. (Nån eventuell knäckemacka kanske, i och för sig?)

Inte småäta.

Dricka vatten. 

 

 

 

Jag stirrar på min spegelbild. Låter ögonen inspektera varje centimeter av mitt ansikte, hals, kropp. Mina ben, mina armar. Axlar, händer, handleder. Fötter. 

Fett. Jag är smalfet. Ett stadium där fettet inte är överväldigande och överväldigande, som de enorma kvinnorna och männen som är med i Biggest Loser och sådana program. Inte fetma, inte ens övervikt. Normalfet, hullfet. En lång kropp med muskler och stomme, men även med fett. Fett som sitter på som ett skal - ett skal som inte passar in. Ett skal som är tungt och otympligt och bara jävligt mycket i vägen.

 

Usch.

 

 

Idag har jag ätit svinmycket lunch samt en rejäl mängd godis. Promenerat och cyklat (men cykeln var tydligen inte helt lagad, så imorgon blir det buss. kul.) och skippat middag. Men vilken skillnad gör det, när man trycker i sig fem miljarder kalorier i form av snabba kolhydrater? När man äter två portioner pasta med fettig (svingod) sås och massa massa massa lösgodis? MÅSTE FÅ FUCKING KONTROLL ÖVER MITT LIV

 

Vill ha:
1. TID så att jag kan träna

2. ORK så att jag kan behålla motivation

3. STYRKA så att jag kan ta kontroll

4. Mitt liv tillbaka?

 

 

 

Full fart hela dagen. Långa lektioner, grupparbeten som får mig att vilja slita mitt hår och lektioner då jag helt enkelt inte kommer någon vart och inte kan koncentrera mig (typ nu). 

 

Jag har stött på ett problem idag. 

Jag ska träffa en efterlängtad vän för en mys-eftermiddag med promenad och sen film. Har sett fram emot det så, men så kommer såklart problemen: hon vill att vi ska äta lunch ihop, och sen baka så att vi kan äta något till filmen. Det hela har förvandlats till ett problem. 

 

 

Inleder denna dag med grahamsgrynsgröt med äpplemos framför en av världens bästa filmer, Erin Brockowich, och en jäkla massa ångest i maggropen. Varför är man inte bara Julia Roberts, liksom? Känns som att livet varit lite mer comfy då. Snyggare och smalare, om inte annat.

 

Idag ska jag plugga och plugga och plugga. Kanske prata lite skype med Spence?

 

 

Försöker att ha is i magen och tänka att det är jag som sitter vid ratten när det gäller mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill må, vilka förutsättningar jag vill ge mig själv. Ingen annan kommer att gå ner i vikt åt mig, göra mina läxor, leva mitt liv. Jag kommer att göra det åt mig, för mig.

 

Jag har kontrollen över min egen lycka.

 

Ångesten river i magen och jag har resfeber på ett sätt som jag aldrig har haft förut. Det är som att alla mina förväntningar på livet, världen, mig själv kulminerar i den väldigt intensiva resa jag ska genomföra nästa vecka. Istället för att förbereda mina anföranden så har jag ägnat kvällen och eftermiddagen till att göra en preliminär packning (vilket är sjukt ovanligt för att vara mig) och laga min cykel som har varit trasig i två månader, vilket gett upphov till både fettansamlingar på min kropp och en väldig massa frustration.

 

Men imorgon så blir det cykla som gäller! Äntligen. Som jag längtat.

 

 

Det finns så många saker jag vill. Och kanske så är jag på väg? Kanske så kan jag komma underfund med mitt liv och leva ut de värderingar som jag brinner för samtidigt som jag förändrar mitt liv och mår bra? Det enda jag vill är att kombinera alla delar och skapa bra rutiner.

 

Idag så har mycket varit jobbigt och dåligt, men jag måste försöka se till det positiva. Måstemåstemåste.

Idag åt jag inget mellan frukost och lunch. Åt alldeles för mycket till lunch, och fick "nu-har-jag-förstört-dagen"-ångest. Svängde inom 7Eleven med några vänner efter skolan, på väg till bussen. Vi hade pratat om kärleksmums och brownies, men när jag grävde efter plånboken och gjorde mig redo att beställa så försvann suget. Istället så nappade jag åt mig en flaska pepsi max och köpte den istället. Så mycket mer värt.

 

Och sedan åt jag ris och brysselkål till middag. Inget fancy, dock gott. Så kanske är det en okej dag ändå? Ingen gånerivikt-dag, men inte heller en gåuppivikt-dag.

 

Äsch, nu ska jag spela sims glömma bort alla mina worries. Puss!

 

Irritationen över vårat never-ending-problem med bloglovin tär lite på blogg-motivationen. Eller så kanske det är problemet i kombination med en fullspäckad dag med träning och plugg - Jag är väldigt trött. Att jag börjat ha överdriven tjockis-ångest utan att ha ätit något dåligt är också jobbigt. 

 

Den här dagens nivå:

 

Är uppblåst och svullen som en enorm elefantformad ballong. Stressad upp över öronen med mer problem än jag hinner lösa. Har varit igång non stop idag, förutom en tio minuters powernap på dagens onödigaste lektion. Har tusen och åter tusen grejer att göra idag och jag har varken tiden eller orken.

 

Äter och äter och äter och äter och blä vill inte mer. Vill bara bli tom och ren och platt och fri. Frå från fett och magont, fri från stress och ångest.

 

Bloglovin kan ta sig i röven. Seriöst, jag orkar inte mer. JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DET INTE FUNKAR? Jag har mailar Bloglovin och blogg.se, och INGEN av dem känns vid problemet. Vi har till och med freaking BYTT blogg och det funkar fortfarande inte? Och min andra blogg funkar utmärkt, inga problem där inte. 

Nu ska jag städa, packa, plugga och försöka få tag på folk som vägrar svara på mail och sms. Kul liv. 

 

"There is power in positivity!" Plz försvinn ur min åsyn.

Hej på er! 

Hoppas att ni hängt med hit till den nya bloggen! Förhoppningsvis så fungerar allt bättre här, och då blir jag mer motiverad till att blogga!

 

Startade min tisdag med en jogginrunda i spåret. Det blev inte en helt lyckad runda då jag inte riktigt känner mig på topp fysiskt. 

 

Idag var en sån där morgon då jag öppnar kylskåpet och sen blir stående ett bra tag. Låter blicken vandra över hyllorna, tittar sen mot fruktskålen, kikar i skafferiet. Jag har ingen aning om vad jag vill äta. På tisdagar brukar jag äta typ "brunch" eftersom att jag inte börjar skolan förren vid klockan ett. 

 

 

 

 

 

 

 

Igår kom jag hem efter en långdragen kurs och stupade i säng vid tio. Var uppsvälld som en ballong, och jag misstänker att stressen håller på att fucka upp hela mitt system. Försöker vara förvånad och tänka att jag ju tar hand om mig, men nej. Jag har blivit ohälsan själv. Tränar knappt, sover knappt, äter bara skit och helt fel. Stressar sönder och proppar mig själv med tabletter och preparat som sägs ska göra allt lite lättare. Aja.

 

Helst skulle jag bara slippa äta. Äta, äta, äta. Fucking mat. Spara in den tiden, lägga den på något vettigare. Istället så äter jag jättemycket. Som en desperat åtgärd för att få mer energi, för att orka lite till. 

 

Nu har jag slängt i mig en frukost beståendes av ett kokt ägg med min älskade kaviar (lol ni skulle sett i helgen när kaviarn var slut... ragequit), ett glas mjölk och två grova knäckebröd med ost. Bra stabil mättande nyttig frukost osv.

 

Nu ska jag rusa till bussen! 

 

 

 

 

18 år och på vift. Vet vad hon tycker, och står fast vid sina värderingar som inte platsar i en ätstörd värld. Men vad är egentligen rätt och fel när smalbegäret ropar? Aria har ingen ätstörningsdiagnos och tänker inte få en heller. Hon vill krossa alla andras normativa bild av hur man bör vara och leva, och leva på sina villkor. 

 

Kaos.

 

Från och med nu finns vi här. Hoppas, hoppas, hoppas att allt ska funka nu.